-

Jag måste skriva av mig.. lite granna? Eller bara just skriva..
Fast jag vet inte riktigt om det är så bra att göra det i bloggen, men jag orkar faktiskt inte bry mig :)

Dom senaste dagarna har jag funderat.. rätt mycket tror jag..?
Jag har märkt att jag verkligen har förändrats, det senaste året.. sen vi flyttade?
Jag undrar hur jag hade vart nu, om vi aldrig hade flyttat..
Önska faktiskt att det man hade gått igenom i livet, att man liksom kunde "spola tillbaka" och uppleva det igen, lite grann? Då menar jag inte leva om på nytt..men liksom få uppleva det igen.. Det finns endel personer, som jag verkligen inte träffat på flera år, som jag verkligen vill träffa.. Men om man får kontakt med dom, vad fan ska man säga då? "HEJ, jag saknar dig, jag vill träffa dig!!" Det funkar inte riktigt så..eller?
För ca 3 årsen, då tog ett stort kapitel slut, och det blev en början på ett nytt..
Jag vet inte vad jag ska säga.. jag vet inte vad jag ska göra..
Jag saknar Sannaskolan, jag saknar Göteborg.
Hatar är kanske att ta i, men fan för den (ibland iaf) skolan jag går i..!
Är så trött på alla störda lärare där, dom flesta iallafall..Stör mig på alla fjortisar som säger FJORTISAR TILL OSS? (mig & dom jag är med..) Kan man inte bara låta bli? Måste inte kommentera ? Svårt att hålla käft?
Och dom respektlösa killarna..förlåt, men det är så det är.. Ibland iallafall? Och jag vet att jag inte är den enda som tycker så..
Jag är ganska känslig, men jag försöker att vara stark..
Dagar som den hära, då är jag extra lättirriterad, jag är väldigt känslig. Ena stunden skrattar jag som fan, sen tänker jag till och då blir jag tårögd?
Jag måste få ut ilskan & smärtan på något sett, men jag vet inte hur jag ska göra.. skrika, slå, riva sönder hela jävla rummet? Vad får jag ut av det.. ingenting ändå.
Jag hatar att vara kär.. Men det konstiga med mig är, att först är det en kille, som jag tror att jag är "kär" i, men sen så liksom..försvinner det rätt fort? Men nu finns det en kille då.. he is in my mind 24/7..? I Två månader har det vart såhär, det är inte speciellt länge.. eller? Ändå känns det som kanske 1 år och jag blir galen.

Zeke och Kira.. mina älsklingar.. Dom flesta vet väl redan.. men ändå, dom ska ju säljas.. Varje helg har det blivit så att någon ska komma och kolla, men sen har det blitt förhinder.. På ett sett är det bra, och ett inte.
Jag har förstått att det är för deras bästa som vi ska sälja dom, men jag vill inte vara utan dom? Visst, skönt att slippa komma hem från skolan och direkt behöva springa ut med hunden.. men ändå.. fatta hur jävla tomt? Zeke har vi haft i 3 år och Kira är hans bebis!

Och varje helg nu har det där pågått, tänker inte nämna vad här i bloggen! Men aa..

Jag hatar dig, för det du sa.. för den du är? jag bara hatar dig helt enkelt, och vad jag än frågade,
SÅ HAR DU INGEN RÄTT TILL ATT SÄGA SÅ?! ASSHOLE!KUKSUGARE! sry

Jag vet inte ens om jag har fått fram det jag ville få fram , som jag skrev igår " Jag vet inte riktigt vad det är med mig, och jag kan inte förklara det jag vill, för det blir komplicerat , för att jag inte vet , samtidigt.. som jag vet.. komplicerat,krångligt! " Jag vet inte riktigt vad det är, men jag mår iallafall skit och..jag vet fan inte vad jag ska göra..

eh, jävla cpgrej. detta var ingen jävla lösning? fitta.